lördag, april 04, 2015

One Life- Set her free, ett konstprojekt av vikt.

Här kan Du lyssna på Anissas sång: SET HER FREE
På långfredagen hade vi ett event i min kyrka "One Life". Ett musikkonsertevent, med risotto och konstutställningar. Jag var med och illustrerade en av Anissas sånger: "Set her free". Sången handlar om en kvinna från Johannesburg som blev bortrövad som barn och såld till trafficking. För mig blev det viktigt att mitt konstverk följde hela historien, från det att hon var liten och blev bortrövad tills det att hon blev befriad. Skapandeprocessen var ganska utmanande för mig under projektet, på många plan berördes jag djupt. Jag och kvinnan från Johannesburg som sången handlar om delar nämligen stora delar av sångtexten, vi har båda levt ett utsatt liv. Så under arbetet med att skulptera fram Anissas sång "Set her free", blev det tydligt för mig att jag också behövde ge mig själv frihet, som en del av konstverket. Det krävdes ett visst mått av mod för att klara av att sätta oss båda fria. Varje scen som jag gjorde kopplade jag ihop med sångtexten och min egen livsberättelse. Det är bland det modigaste jag har gjort sedan jag bröt mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk och bearbetade mina trauman.
Jag var fyra år när mina föräldrar började sälja min kropp till främmande män och kvinnor utanför familjen. Kväll efter kväll utsattes jag för övergrepp som sargade min kropp och själ. Medan jag blev trasigare och trasigare, tommare och ensammare njöt mina föräldrar av pengarna min späda kropp drog in. Att sälja små barns kroppar är nämligen en lönsam affär för förövarna och det är barnen som får betala priset. Efter ett par år hade jag slutat känna och drömma, jag ville just ingenting och önskade att jag fick dö. Men utåt log jag som vilket annat barn som helst, för att ingen skulle se skammen jag bar på, eller se hur smutsig och värdelös jag kände mig.

När jag var tio år gick jag på julskyltningen som alla andra ungar gjorde. Jag växte upp på den tiden när alla affärer skyltade om till jul till första advent. Då var det fest på sta’n. Tomtar sprang runt överallt och sålde julklappar till förmån för fattiga barn. Som barn brukade man alltid satsa på det största paketet efter principen att största paketet var det bästa. Det år jag var tio fastnade jag för ett tunt, vykorts stort paket. Jag betalade med min tiosedel och gick hem för att öppna paketet. Det var en glastavla med bönen: ”Gud som haver barnen kär”. Jag hängde den vid min säng, så att jag kunde se på den när förövarna kom för att våldta mig. Det kändes lite mindre ensamt då och jag kunde dissociera bort smärtan och allt det hemska.
Våld och övergrepp blev min vardag. Så länge jag klarade av att dra in pengar var de nöjda. Var jag någon gång sjuk eller allmänt besvärlig, bestraffades jag med tortyrliknande stryk för att jag inte ställde upp på familjen. Men utåt log jag fortfarande som vanligt och dolde blåmärkena så gott jag kunde, jag höll hårt i min fasad om att allt var lugnt och att jag mådde bra. Jag behövde det för att överleva. I skolan fann jag en fristad för det mesta. Skolrutinerna gav mig där känslan av att vara normal, som alla andra. I skolan fick jag vila upp mig och jag var en duktig skoltjej, med bra betyg i alla praktiska ämnen men hade såklart svårt med alla teoretiska ämnen. Trauman har nämligen den inverkan på människor, att hjärnan har fullt upp med att överleva och går på halvfart när det gäller att lagra kunskaper som kräver mycket processande för att förstå.
Min självkänsla blev mindre och mindre, för varje övergrepp jag utsattes för. Jag kände mig maktlös, jag såg ingen utväg och vågade inte be om hjälp, för vem kunde jag lita på? Jag var sjutton år när jag flyttade hemifrån och mitt liv blev lite bättre, men min familj behöll greppet om mig. Skrämd till lydnad som jag var, kom jag lydigt hem så fort de ringde och på alla lov. Övergreppen pågick år efter år och blev grövre och grövre.
Jag var trettiotre år när jag fann modet inom mig själv att faktiskt söka hjälp. Jag var på gränsen att inte orka mer, på gränsen att ta mitt liv. Jag behövde komma bort från våldet och övergreppen, så jag samlade allt mitt mod och berättade. Jag hade tur, för den jag berättade för trodde mig och valde att var modig och göra allt hon kunde för att hjälpa mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk. Hon och hennes familj gömde mig när jag behövde gömma mig, de tröstade mig när jag behövde gråta ut min smärta, de klarade av att hantera min ångest när den härbärgerade i min själ, de stod trygga kvar och lugnade mig när skräcken kom över mig. De hjälpte mig att bygga upp ett nätverk av människor runt omkring mig som kunde hjälpa till att stötta och hjälpa mig i vardagen och de hjälpte mig att få skyddade personuppgifter. Men framför allt fick jag tusentals timmar terapi, för hon som hjälpte mig visade sig vara den bästa sortens terapeut.
Den tro jag fann som barn genom den där glastavlan, den bär mig än. Jag är övertygad om att Gud såg min utsatthet från första övergreppet till det sista och att Gud ville ett annat liv för mig. Varför jag fick vänta så länge på att bli fri vet jag inte, men jag är helt säker på att det var Gud som gav mig modet att förändra mitt liv och att Gud själv handplockade alla mina hjälpare som jag behövde för att bli fri. Det är mer än en slump att jag fann rätt människor i rätt tid.

Idag lever jag ett hyggligt bra liv. Jag har jobbat mig igenom mitt trauma med hjälp av den tuffa EMDR-terapin som jag har fått av min terapeut. Utan terapi hade jag nog inte överlevt, det är tack vare den som jag har kunnat återerövrat mitt liv och läka de flesta såren i min själ. Idag är jag stolt över vem jag är och vad jag har åstadkommit med mitt liv. Jag är den enda i min familj som har en högskoleutbildning att vifta med. Jag bor i en schyst hyreslägenhet i en Stockholmsförort, tja i alla fall om man bortser från att den är sjukt kall och dragig på vinterhalvåret. Jag har mina drömmars drömjobb; förskollärare, på bästa sortens förskola i en förort bortanför min. Och jag mår bra, för det mesta. Jag dippar precis som alla andra såklart, men jag har ett bra liv. Jag har två odlingslotter som jag odlar i och vänner att hänga med. Jag bygger relationer med människor och försöker hjälpa dem som behöver hjälp. Jag berättar min livshistoria med förhoppningen om att den en dag skall göra skillnad, i någon annans liv. Kanske kan min livsberättelse ingjuta mod i någon annan, så de vågar berätta och kan bli fria från övergrepp och förtryck. Kanske kan min berättelse bidra till att just Du vågar vara den som hjälper en annan människa fri...