När jag var liten växte jag upp i en dysfunktionell familj, där jag for väldigt illa. En del av Er vet om det. Våld och övergrepp präglade min vardag. Jag växte upp i tron att mina föräldrar hade hittat mig i en papperskorg och tagit in mig för att de tyckte synd om mig, för det var vad de sa varje gång jag frågade varifrån jag kom. Min uppväxt lärde mig att jag var värdelös och inte kunde något. Jag trodde att jag var äcklig och ful, för så kände jag mig. Jag lärde mig att vara tystlåten, att nästan inte finnas. Jag lärde mig vara foglig, att vara någon som alla fick göra vad de ville med, för det spelade ingen roll. Min uppväxt skadade mig svårt, jag fick djupa sår i min själ, redan som väldigt liten. I det skicket kom jag till min förskola eller dagis som det hette på min tid. Jag hade långa dagar på mitt dagis, det blev min räddning.
Jag växte upp på 70-talet, i en tid då man inte pratade om våld och övergrepp, jag klandrar inte dem för att de inte såg, för att de inte agerade. Det var inget tvivel om att jag hade problem, jag var ett udda barn. Ett sådant där ”problembarn” som vi på förskolan, ofta skulle prata om på våra planeringar och reflektionstillfällen, samtidigt som vi skulle himla lite med ögonen och sucka. Jag var ett tystlåtet, avskärmat barn som inte ville leka med någon. Under mina tre första år på dagis, pratade jag överhuvudtaget inte alls. Inte ens ett ja eller ett nej fick pedagogerna ur mig. De vuxna runt omkring mig tyckte att jag var ett jobbigt och svårt barn.
När jag var tre år och skulle fylla fyra, fick jag byta avdelning. Där jobbade två pedagoger. De är mina hjältar, för de räddade mitt liv.
De såg mig inte som ett problembarn. De såg mig, bakom allt det där avskärmade och tysta. De gav av sitt engagemang, sin kärlek, sin tid och de läste folksagor för mig. Jag älskar folksagor än idag, för det goda är alltigenom gott, det onda är alltigenom ont och det goda vinner alltid över det onda. När de läste de där sagorna, tändes det ett hopp inuti mig, om att jag kunde ta mig igenom allt det svåra som jag växte upp i. De gav mig det jag inte fick hemma, jag blev respekterad och älskad, de blev glada när jag ritade teckningar till dem och de uppmuntrade mig när jag utvecklades och lärde mig nya saker. De fick mig att börja våga lita på vuxna
och jag blev så pass trygg att jag började prata och till och med leka med de
andra barnen.
Jag hade tur och fick ha kvar dem i mitt liv tills jag var tolv år, eftersom de började jobba på min fritidsavdelning. Inte ens på min tid fick man egentligen gå på fritids längre än till åk.3, men det var aldrig någon som sa något. Jag tror att de förstod att jag behövde få komma och såg mellan fingrarna. Jag brukar säga, som vuxen, att den enda goda gärningen som mina föräldrar gjorde mot mig som barn, var att ge mig den där platsen på dagis det räddade mitt liv.
När jag var liten brukade jag ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att lysa upp den annars djupmörka natthimlen. På samma sätt som en stjärna kan lysa upp det mörkaste mörker, kan en människas kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Var det ljuset, för de barn som Ni möter. Och varje gång Ni tänker att ett barn är ”jobbigt”- tänk på mig då och tänk på vilken skillnad mina pedagoger gjorde i mitt liv och agera efter den insikten.
Det är det där perspektivet som driver mig i mitt arbete som pedagog, jag vill ge vidare det där som mina pedagoger gav mig, när jag som mest behövde det. Vi kan göra skillnad i ett barns liv, förstå vad viktiga vi kan vara! Se potentialen i varje
barn, se bortom det synbara!
.jpg)
