söndag, juli 28, 2013

Lillkanins sista dag.

Jag köpte Lillkanin för att själv få kraft att leva. Hon hjälpte mig med det. Hon blev aldrig den tama typen av kanin, men det var inte hennes fel. Jag var för rädd och mådde för dåligt för att orka hålla på med henne, som man ska göra när kaniner är små. Jag mindes mina egna trauman för mycket helt enkelt. När Lillkanin inte ville bli hållen och sprattlade, blev jag skräckslagen och släppte henne fri. Jag kunde inte skilja på hennes och min egen panik, över att vara fasthållen mot min vilja. Så hon blev den söta sortens kanin, som var nöjdast om hon fick sköta sig själv, fast mat ville hon ha förstås. Hon föredrog sin zooaffärs fröblandning och var missnöjd om hon fick mindre än en deciliter, så en matsked om dagen var inte att tänka på trots zooaffärens råd där om. Hon älskade kryddväxter, morötter, äpplen och broccoli, när hon fick det att mumsa på fick jag alltid klappa min Lillkanin. En gång kröp hon till och med in i matkassen, som jag lite slarvigt glömt bort att jag ställt i min hall och åt upp nästan ett helt broccolihuvud.

Hon tog hela min hall i besittning och var mycket irriterad om jag dristade mig till att gå in där, för att hämta något eller för att gå på toaletten. Fast på senare år var det just vid dessa toalettbesök, som hon visade att hon ville bli klappad. När hon skuttade fram till högra hörnet av mattan, då visste jag att jag skulle få klappa och gosa med min kanin. Tapeten i hallen älskade hon att bita i och dra sönder, hon missade inte ett enda tillfälle att äta sig mätt på tapetpapper. En gång käkade hon nästan upp alla pusselbitarna från mitt julklapps pussel (som jag hade glömt i hallen), hon älskade uppenbarligen smaken av pappersmassa. Att gnaga var liksom hennes grej, som till exempel hallmattan, den åt hon med eltejp och allt. Under sin livstid käkade hon faktiskt upp fyra hela dörrmattor från Ikea.

Sommarvistelsen i uteburen brukade vara från maj till oktober, ibland flyttade hon inte in i lägenheten förrän snön kom. Lillkanin älskade sin sommarvistelse så mycket att hon brukade skutta till av glädje, som kalvarna gör på våren när de får komma ut på grönbetet. Hon åt upp en hel bur, gnagde sönder den totalt. De sista två somrarna spenderade hon i en rejäl bur, som var näst intill obitbar (men hon var ju inte den sortens kanin som gav sig i första taget, så hon gjorde sina tappra försök). Hon var inte särskilt rymningsbenägen min kanin, men ett år lärde hon sig att skutta högt och plötsligt provade hon att ta språnget över buren ut i friheten. Det var på tiden då hon var ung och pigg och sprang fort som ett jehu. Vi fångade in henne till sist med hjälp av en fjärilshåv. En annan gång rymde hon till en äng 500 meter från buren, vi fick jaga henne genom radhusområdets trädgårdar och klockan var långt efter midnatt. Till slut tröttade vi ut henne och hon fångades in av min pastors stora, trygga händer. När hon hade blivit rätt så många år kom hon på att tassarna var till för att gräva hål i gräsmattan, till radhusägarinnans förtret. En dag tog vi henne på bar gärning och då stack bara svanstippen ut ur hålet och jorden flög åt alla håll. Hon var inte helt nöjd med åtgärden att bli utdragen ur hålet och satt i buren. Och så hon såg ut! Min vita kanin var helt brun och täckt av jord och gräs. Hon såg för rolig ut. Hon fick smak för det där med att gräva på en gång, gräsmattan har idag sina ojämnheter lite varstans efter hennes framfart.

Jag anade, redan när jag släppte ut henne i sommarburen i år, att det här skulle bli hennes sista sommar. Hon var aldrig så där sprättande lycklig som hon brukade vara. Hon tog det mycket lugnare, skuttade runt mindre, vilade mer, satt i buren mer och hängde i skuggan mer. Men jag såg att hon trivdes, det gjorde jag, för hon låg så där på sidan och kisade med ögonen som hon brukade göra, när hon myste som bäst. Och till sist kom dagen, då det var min tur att hjälpa Lillkanin. Hon låg och vilade hjälplöst matt i gräset och jag såg att det var dags. Hon orkade inte ens blinka och vifta bort flugorna som satt i hennes ögon. Då vet man. Jag tror hon ville det själv också, det syntes i hennes ögon på något sätt. Jag är glad för att jag hann hem i tid. Jag tror att hon väntade med att dö, tills jag kom hem igen från semestern. Hon skötte sig exemplariskt den dagen och lät mig ta hand om henne. Hon var aldrig rädd eller arg, utan lät sig lyftas upp och läggas i sin resebur. Hon fick ligga på en handduk och såg ut att ha det bekvämt. Hon blev lugn nästan på en gång, andningen blev mindre snabb och det var säkert skönt för henne att slippa flugorna. Bästa sortens vän gjorde ändringar i sina planer och hjälpte mig ta henne till djursjukhuset. Hon fick en sådan lugn och fin död. Veterinärerna var så försiktiga och fina mot henne och mot mig. Lillkanin fick somna in till mina lugna smekningar över öronen och hon gnisslade tänder, som kaniner gör när de njuter. Sedan somnade hon av medicinen och märkte aldrig när hennes hjärta slutade att slå, tio i ett den 27 juli, 2013.

Jag är så glad för de år som vi fick ihop och så ledsen på samma gång, för att hon inte längre finns hos mig och skuttar omkring på gröna gräset, som hon älskade så mycket. Elanor, som min kanin hette, fick nio och ett halvt lyckliga år i livet. Det är ett långt liv för en liten kanin, så jag är rätt säker på att jag var en good enough matte till min älskade lillkanin.

fredag, juli 19, 2013

Har jag med mig allt nu?

Packat inför slöjdinslagen på Familjelivslägret 2013

onsdag, juli 17, 2013

En ljuvlig dag i livet

Cykelutflykt till Gömmarens naturreservat.
Badankor som de skall se ut.

torsdag, juli 11, 2013

Gotska Sandön, dag 7

Packdag och hemresedag! Jag var först med att lägga på packningen på packvagnen, Yes! Det är ju en vacker ö, Sandön, men efter sju dagar längtar jag faktiskt hem till min betongförort. Okey, kanske inte till betongen, men till min varma dusch, sköna säng, mitt kylskåp, hem till bekvämligheterna helt enkelt.
Även vandringen till båten var njutbar och full av vackra vyer, trots att det egentligen bara var en transportsträcka som vi skulle avverka. När vi väl var framme i bukten som båten skulle avgå ifrån fick vi veta att båten var försenad en timme på grund av det hårda vädret. Det bådade inte gott inför hemresan. Min vän och jag konspirerade ihop en plan för att få de bästa platserna på båten, en av oss skulle armbåga oss fram till första turen ut med gummibåten och helt enkelt sno platsen.


På bilden ser det ju inte så värst stormigt ut, men bara en liten bit ut på havet gungade det rejält. Det var två meter dyningar och man lyfte från sätet, när båten åkte upp och ner i de där dyningarna. Det var en mardrömsresa, de flesta på båten kräktes och mådde illa. Jag klarade mig dock, tack vare att jag kunde ligga ner och blunda hela resan tills jag skulle på toa vill säga. Då kräktes jag så jag aldrig trodde att jag skulle sluta kräkas, men det gjorde jag till sist och kunde kura ihop mig på sätet igen. Har aldrig varit gladare att en resa tagit slut som jag var idag.

onsdag, juli 10, 2013

Gotska Sandön, dag 6

Idag skulle vi ha åkt hem, men vi fick en bonusdag på grund av oväder på kvällskvisten, annars var dagen solig och fin så det blev ytterligare en sol och bad dag. Läste äntligen ut min dåliga roman jag hade släpat med mig och började läsa en fantasyroman istället. Mycket bättre med en hederlig Tad Williams roman om kökspojkar och kungar, intriger och mord. På kvällen blåste det upp till oväder, så då kröp jag in i matsalen och såg en Batman film på min portabla DVD-spelare som jag har köpt en gång i tiden. Ett utmärkt sätt att fördriva en stormig kväll. Lagomt till kvällsandakten så slutade filmen och jag skyndade iväg till kyrkan, var lite sen men slank in i alla fall. En trevlig sångkväll, till stearinljusens sken och några väl valda ord blev det.

tisdag, juli 09, 2013

Gotska Sandön, dag 5

Idag promenerade vi från lägerplatsen till Gamla gården. De fläktade skönt medan vi promenerade längs stigen, som var omgärdad av vindpinade tallar. Det doftade som i Bjumisträsk, en doft jag minns med glädje från min barndom. Inger berättade om gården för mig, det var intressant. Sedan åt vi lunch på ängen, vilade och jag hann också läsa lite i min bok. Fakta: Gamla gården, började byggas upp och blev öns centrum. 1784 restes det första huset, vilket följdes av flera, boningshus, ladugård, stall och förrådsbyggnader. Man bröt mark, odlade upp åkrar och hägnade in ängar kring gården. Åkerlappar och beteshagar växte fram. Man höll kor, hästar, oxar, svin, getter och höns. En alltför intensiv fårskötsel bedrevs och tidvis uppgick antalet får till flera hundra vilket tärde hårt på öns natur. Efter Benedictius konkurs såldes ön till Stenberij och olika privata ägare avlöste varandra. Ingen privatägare som försökt nyttja öns naturtillgångar, framför allt skogen har klarat sig undan konkurs. Staten köpte ön i två omgångar, 1859 och 1861. Fyrarna och fyrbyn byggdes och därmed övergavs Gamla gården av alla, utom ”Madame Söderlund” och hennes barn, som fast boplats. Gården användes sporadiskt under vissa perioder. Staten fortsatte att avverka skog i stor omfattning och under denna tid användes byggnaderna som boplatser åt skogshuggarna. Kring sekelskiftet var det arbetarna som hjälpte till vid den omfattande skogs- och gräsplanteringen, runt Fyrplatsen, som bebodde gården.

måndag, juli 08, 2013

Gotska Sandön, dag 4

Dagen spenderade jag på stranden och simmandes i havet. Jag älskar sådana dagar. Det är så viktigt att ha sådana där stunder, då man gör just ingenting annat än njuter av att finnas till och leva livet med stort L. På kvällen promenerade vi ner till havet och kvällsfikade tre sorters ost och kex, medan solen gick ner i havet. En mysig kväll att minnas för livet.

söndag, juli 07, 2013

Gotska Sandön, dag 3

Dagarna på Gotska Sandön är ganska lika från dag till dag. Vädret skiftade lite emellanåt, men naturen är lika storslagen i alla fall. Det var svårt att hänga med min väns tempo, i sanden drog hon ifrån och fick vänta på mig en hel del. Efter promenaden värkte hela kroppen, detta till trots så var dag tre en bra dag!

lördag, juli 06, 2013

Gotska Sandön, dag 2

Dag två, var en ljuvlig dag som jag och Inger spenderade på samma strand, men vi gick åt var sitt håll. Jag utnyttjade min frihet till att gå så lite som möjligt, njuta av sol och bad, en god bok och mina egna tankar på en folktom strand. På kvällen lagade vi en god tonfisksås och kokade pasta till. Det blev en väldigt god måltid.
Recept:
1 burk tonfisk i olja
3 tomater, hackas i fina små bitar
1 rödlök, finhackas
Kapris efter smak och tycke, (fast det skall vara ganska mycket...)
Salt
Peppar
Citronsaft

fredag, juli 05, 2013

Gotska Sandön, dag 1

Resan till Gotska Sandön gick hur fint som helst, det var nästan inga vågor alls. Vi kunde prata med varandra Inger och jag, skratta och äta en god toast innan vi var framme på Sandön som de säger i de där trakterna. Väl framme fick vi promenera från Las Palmas, ner till Lägerplatsen. Vi gick längs strandkanten, det var fantastiskt vackert. Det är rofyllt att vandra till vågors brus, men vad jobbigt det är att gå i sand! Puh! På lägerplatsen satt vi upp våra tält och sedan visade Inger runt mig på lägerplatsen, innan vi lagade maten.
Det fanns också ett kökshus, där man lagade maten och förvarade torrvaror i. På uteplatsen fanns det gott om bord att sitta vid, när man skulle äta sin mat. På gården bodde också Glupska Truten, som alltid gjorde svep över lägerplatsen vid mattiderna, för att se om han kunde få sig en godbit eller två. Det fick han ju alltid, så charmig som han var. Bofinkarna kom också flitigt på besök, speciellt vid kvällsfikat då kaksmulorna låg spridda över matbordet. Det finns också sittplatser under ett soltak för större sällskap, eller när det är för varmt/när regnet passar på att ösa ner när man skall äta. När det stormar och är för kallt ute kan man också äta i en matsal. Toaletthus är också bra att ha och det fanns längst ner på lägerplatsen, tillika längst bort från stället där vårt tält stod. Vilket var jobbigast på natten, då jag precis hade lagt mig i sovsäcken och så kände jag att jag var kissnödig. Typiskt...På lägerplatsen fanns det et hus för matlagning, och många bord att sitta vid ute på en öppen gräsplats. Det fanns även ett långbord under soltak, för större sällskap eller att sitta vid när det regnar. När det är sämre väder finns det också en matsal man kan äta sin mat i, eller se film i  som jag gjorde. En liten vandringssväng hann vi ju också med, efter att vi hade lagat till en delikat lunch som vi tog med oss på vår första upptäcktsfärd tillsammans. Vi gick till "sälnästet", men såg inga sälar den gången och sedan vidare till havet och solen.
På kvällen gick vi på kvällsandakt i kapellet, temat var pilgrimsvandring vilket kan passa bra på en vandrings ö som Sandön.

onsdag, juli 03, 2013

Förbereder mig för sista arbetsdagen före semestern...

Bara en sista arbetsdag kvar innan semestern börjar. Jag låter inte semestern gå till spillo det minsta, inleder starkt med att åka till Gotska Sandön redan dagen efter sista arbetsdagen. Blir upphämtad av min fd. kollega klockan 07.15 på fredag morgon. Det skall bli kul att spendera tid med min vän, för henne är Gotska Sandön hennes paradis på jorden. Jag ser fram emot att bli visad runt på ön, se allt det vackra, känna värmen från solen, vandra, sova i tält, laga mat, skratta, spela spel, bada i det iskalla havet, läsa alla de där böckerna jag aldrig har hunnit med, se film, se solnedgångar och höra havet brusa och fiskmåsar skria. Längtar...