Jag får ofta höra att jag inte skall "måla Faan på väggen" i betydelsen att inte ta ut det värsta i förväg. Men Faan sitter redan på väggen oberoende av vart jag befinner mig. När jag var liten var jag tvungen att ha ett förhållningssätt som gick ut på att jag skulle förekomma det värsta, parera det och komma levande ur det. Det har jag varit fullt upptagen av, hela mitt liv, det har präglat mig som människa. Och nu sitter Faaan där på väggen och lurar, eller kanske är det rent av på axeln Faan sitter. Min terapeut har utmanat mina tanke- och reaktions mönster i sex år nu. Och på många områden har hennes påverkan hjälpt mig att växa och förändra mitt sätt att tänka och reagera, men inte på punkten att måla upp det värsta. Jag är så himla talangfull på det, så inställd på att det skall gå åt helvete för mig, att mina tankar lever ett eget liv och jag låter mig dras ner i ångest träsket. Det ena kaos scenariot avlöser det andra och jag krymper som människa och blir oförmögen att se möjligheterna. Det är nämligen så ångesten påverkar mig, jag blir blockerad och slutar tänka. Målet med all min terapi är att jag ska erövra nya strategier för min hjärna och sluta ryggradsreagera efter gamla, inövade livsstrategier. Vilket i det här fallet skulle innebära att sluta skissa på det värsta, ta ut "hemskheter" i förväg innan de skett och att ta tag i bekymren när de kommer istället. Jag äger den insikten, men det är svårt att omsätta förändringen i verkligheten. Det kräver att jag kliver utanför min komfortzon, man vänjer sig nämligen med att leva med Faan på väggen och att vända sig emot det invanda mönstret kräver hårt arbete och stort mod. Jag har kommit en bit på vägen. Idag kan jag måla en snabb skiss, krisa lite över det ett tag och sedan släppa (det för ett tag). Så lite har jag snappat upp i terapin trots allt, men en hel del återstår tills jag kan säga att jag lever ett bekymmersfritt liv. Just nu skissar jag på vad hösten kommer att medföra och suckar inombords över min oförmåga att leva i nuet.