söndag, november 27, 2011

Advent, första ljuset tänt

Med första söndagen i advent inleds det kristna kyrkoåret. I det gamla bondesamhället var den första söndagen inte någon särskilt markerad dag, numera framstår den som en extra högtid. Vid gudstjänsterna denna dag är kyrkorna för det mesta välfyllda och man sjunger psalmer som "Bereden väg för Herran" och "Hosianna" och överallt är levande ljus tända. Den här dagen är en av våra största kyrkogångsdagar. Ordet advent kommer av det latinska ordet adventus vilket betyder ankomst, men har i folkmun fått betydelsen väntan. Adventstiden var i det gamla bondesamhället en period då man skulle ta det lugnt och samla sig inför den stundande julhelgen. Alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete var förbjudet. Istället skulle man ta sig an de lugnare sysslorna vid gården. På vissa ställen i Sverige sas det till och med att det inte var bra att ta ut lysning under adventstiden, då skulle man komma att få vänta länge på att få några barn. Många av de seder som vi idag förknippar med advent var för människorna som levde för hundra år sedan helt okända.

De flesta av våra populära adventsseder hör 1900-talet till. Hit hör till exempel adventsstaken, som börjar att spridas hos oss på 1930-talet. Den härstammar från en tysk sed, att från och med första söndagen i advent tända sju ljus, ett för varje veckodag samt för var och en av de fyra adventssöndagarna fram till jul. Ljusen placerade man i en liten inomhusgran, som placerades på ett bord, allt som allt kom denna gran att innehålla 28 ljus. Så småningom kom denna gran att konkurreras ut av adventsljusstaken med fyra ljus.

Adventsstjärnan kommer ursprungligen även den ifrån Tyskland, där den första stjärnan dök upp på 1880-talet. Adventsstjärnan fick sitt verkliga genombrott i vårt land först efter andra världskriget. Att adventsstjärnan kom att bli oerhört eftertraktad just då, har säkerligen att göra med att det efter kriget var brist på bland annat stearin och den nya stjärnan var upplyst med hjälp av elektricitet. Dessutom var den elektriska adventsstjärnan betydligt säkrare än sin föregångare Herrnhutaren, som hade lysts upp med hjälp av ett stearinljus.

Även adventskalendern är en tradition som hör vår egen tid till och precis som flera av våra traditioner knutna till advent och jul så har den sin upprinnelse i Tyskland. Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund. Tecknare var Aina Stenbeck-MasOlle. Den numera mest spridda varianten av adventskalender är Radiohjälpens. Radion började att sända adventskalenderprogram 1956 och 1960 följde TV efter, numera kallas den inte längre för adventskalender utan för julkalender.

 Källor :Ebbe Schön Julen förr i tiden 1980 Museerna i Skåne, Julen från advent till tjugondag Knut 

lördag, november 26, 2011

Flow, världens bästa tillstånd

Den ungerske psykologen Mihaly Csikszentmihalyi skrev i sin bok om Flow: "Flow är känsla av lycka till följd av fullständig koncentration på något så att tid och rum tycks försvinna".

Jag älskar att befinna mig i flow, jag hamnar lätt där när jag samtalar med barnen på mitt jobb. Det är så oerhört fascinerade att ta del av barns tankar. Men oftast upplever jag Flow i mitt liv när jag vältrar mig i skapande aktiviteter, oavsett material och teknik går jag in i den där fantastiska världen- där allt är möjligt och tid och rum står stilla.

Ikväll upplevde jag ett annat slags Flow i kyrkan, när jag och Gud möttes på "Transformation-en kväll med Gud". Jag vill dela historien om vad Gud gjorde i mitt liv på gudstjänsten, för den storyn är för bra för att inte delas. Vet inte om jag skall dra ut på historien eller göra den kort? Hm...okey fantastisk lovsång, som jag sjöng med i trots förkylning, för att jag helt enkelt inte kunde låta bli, eftersom Gud och jag möttes där ansikte mot ansikte, längst bak i trappen. Bara vi två liksom. Gästpredikanten från Örebro sa en mening som högg tag i mig, han sa att Gud (min Gud som stod bredvid mig i trappen) har ADOPTERAT mig till sin familj. Och då, i det ögonblicket fattade jag liksom att ja men så är det ju! Jag kan ju faktiskt relatera till Gud som min adoptiv pappa och så flashade bilder på fantastiska människor förbi på min näthinna-långt ifrån de förövar-pappa bilder som brukar flasha förbi, så fort man nämner Gud i sammanhang med far. Så i kväll kunde jag för första gången identifiera mig med begreppet Gud som pappa och det var så himla coolt. Det bästa jag någonsin upplevt. Jag är så lycklig ända in i magen. Flow med andra ord...

Har du upplevt Flow någon gång? Jag unnar verkligen alla människor att göra det, avsett vilken sorts Flow det rör sig om.

fredag, november 25, 2011

En sådan där dag

Idag var jag ledig, skönt efter en lång arbetsdag igår. Hade tid hos min psykiatriker på eftermiddagen. Jag gillar honom. Han är schysst. Tyvärr kan han inte erbjuda mig någon behandling eller hjälp över huvudtaget vilket triggar min frustration varje gång jag besöker psyk. Inte så mycket för min egen skull, men det finns så många patienter i kategorin "människor med psykisk ohälsa", som är helt ensamma och utelämnade till psykiatrin som inte har någon hjälp att erbjuda. Det är så oerhört provocerande att det finns så lite hjälp för människor som behöver hjälp. Jag vet att jag är privilegierad som har ett socialt skyddsnät runt omkring mig, bestående av väldigt goda vänner och en fantastisk privat terapeut. Det är därför jag blir så arg när jag tänker på hur många det är som måste må dåligt på egen hand, som inte har vänner som kan hjälpa/lyssna och som psykiatrin också sviker.

Själva läkarbesöket hos psykiatrikern gick bra, vi hade en rolig stund tillsammans.Det är så skönt att min psykiatriker är trevlig och har humor. Han vågar till och med skratta åt mina skämt numera. I början var han alltid tvungen att fråga "det där var ett skämt va?" nu kommer skratten spontant. Trots att han är så bra min psykiatriker, blev jag nedstämd och orolig under besöket idag, en del av mig blev rädd för honom. Mådde ganska dåligt ett tag, drog runt lite i affärer efteråt och tyckte synd om mig själv och var ledsen. Men så ringde en vän till mig och bjöd hem mig på fredagsmys och det kändes så skönt att slippa vara själv med alla känslor, så jag tackade med glädje ja. Jag åkte hem för att göra i ordning mig för fredagsmyset och väl hemma igen så tappade jag bort nycklarna i lägenheten, precis när jag skulle gå. Och när sådana där små saker invaderar mitt liv, bara orkar jag inte. Jag fick ett plötsligt psykbryt, det händer inte ofta som tur är. Jag överväldigades av frustration och gick bara runt och skrek och ville kasta saker. Det känns ganska fånigt och gå omkring och skrika när man är singel och de man skriker på bara finns i huvudet. Det kändes som om ingenting funkade liksom. Suck, ibland bara hatar jag att vara DID. Idag var en sådan dag. Till sist sansade jag mig så pass mycket, att jag ringde min terapeut som hjälpte mig tillbaka till lugnet och påminde mig om allt som funkar. När jag var lugn igen hittade jag mina nycklar i arbetsrummet, där jag inte hade varit på hela dagen. Jag kom iväg på fredagsmys, med trevlig film och goda vänner. Så tacksam för alla mina modiga vänner som vågar vara med mig, både bra och dåliga dagar.

På väg hem stannade jag till utanför tunnelbanan, där min kyrka bjöd på kaffe, te och glögg. Tog tillfället i akt och hjälpte till en stund med att servera varma drycker och samtala med människor om deras vardag och om Gud. Det var roligt, och för en stund fick en eller annan ensam människa någon att prata med. Så viktigt. En dålig dag som slutade på ett mycket trevligt sätt, med andra ord. Det var en sådan där dag, idag.

onsdag, november 23, 2011

Lagom utifrån ett DID perspektiv

Lagom är ett svenskt ord med betydelsen precis rätt, tillräckligt, adekvat, så bra som det borde vara. En flitigt citerad förklaring till ordets ursprung är att ordet lagom härstammar från det gamla bondesamhällets måltider, då alla på gården åt från samma gryta och drack ur samma bägare. Då ville det till att det räckte laget om, alltså "lagom". Detta är dock en myt enligt Wikipedia. Svenska Akademiens ordbok listar etymologin som en åldrad böjningsform av lag där ändelsen -um i fornsvenskan angav dativ i pluralis. Ursprungsbetydelsen av laghum, som var den vanligaste stavningen, var enligt lagen/lagligen. Bla, bla, bla tänker ni, vart vill hon komma?
Jo, jag funderar kring hur jag förhåller mig till ordet lagom? Jag vill ju ta livsförändrade steg mot ett hälsosammare liv? Hur sätter jag upp lagom svåra mål? Tar lagom många steg i rätt riktining? Vad är lagom? Kan man egentligen veta vad som är lagom förrän efteråt, då man antingen lyckades utan ansträngning för att målet var för lågt satt eller efter att man misslyckats ytterligare en gång i ordningen? Jag är trög i huvudet när det gäller att sätta upp mål och ändra riktning på livet. Jag har några fler parametrar än mig själv att ta hänsyn till och som krånglar till min intention. Jag vill så mycket och så gärna och så ställer mitt psykiska tillstånd till det för mig, inte alltid, men ofta och då stöper alla goda planer rakt åt helvete.

När jag ringde för att säga god natt till min terapeut igår, pratade vi om mina planer på den stundade livsförändringen. Då fick hon återigen den otacksamma uppgiften att påminna mig om hur min verklighet ser ut. Jag behövde den påminnelsen. Jag hamnar så ofta snett i mina tankar, när jag tänker i min ensamhet. Det är inte lätt att vara DID och vilja förändra saker, för alla delar måste liksom vilja samtidigt och det är ju inte självklart så enkelt alltid. Motvilligt förstår jag vikten av att inkludera svårigheterna i målsättningen- så att stegen blir realistiska helt enkelt. Processen måste få ta tid. Jag får hålla fast i min erövrade insikt från disken- en tallrik i taget. Ett steg i taget- en förändring i taget. Det borde väl ändå vara genomförbart? Tycker ni inte? Jag klarade ju av att överleva min barndom och i jämförelse med det borde allt vara lätt.

måndag, november 21, 2011

Lose it for Life- viktminskningsbok

Min nya kristna viktminskningsbok har inget kapitel om hur man hanterar förkylning utan glass, så det är verkligen tur att jag inte försöker gå ner i vikt just nu utan först när jag har läst ut hela boken. Jag tycker att det är konstigt att det inte finns ett sådan kapitel, för hur överlever man sjukdom utan glass? Idag har jag sett till att skaffa mig en ledig dag imorgon utan lön, karensdag är ett annat ord för detta fenomen. Tänkte att det var lika bra att ringa idag och tala om att jag är sjuk i morgon, så har mina kollegor en till dag på sig att skaffa vikarie till mig. Det är synd att mitt pedagog jobb inte går att arbeta med hemifrån, då hade jag sluppit karensdag...

Min vaktmästare kom på besök idag, efter sju veckor. Felanmälan tappade bort mitt ärende tre gånger. Men idag kom han äntligen. Förkyld och dan tog jag emot honom och fixade mig själv både en brandvarnare och ett  nytt badkar på tassar. Antar att det inte är ett badkar på guldtassar jag får dock, men ett nytt och fräscht badkar lovade han mig. Hoppas jag fortfarande kan ligga i det. Har dock en känsla av att moderna badkar på tassar har en tendens att vara av modell mindre. Har jag tur så får jag en ny kökslampa också, men vaktis var inte lika entusiastisk över idén som jag, men vi får väl se.

Vaktis har sprungit ut och in hela dagen idag, försökt fixa en hel del men inte lyckats. Bra för mig, för han lyckades inte laga min kökslampa så jag får en ny fin lampa, en mycket bättre. Så glad för det! Nu tillbaka till soffan och vila.

söndag, november 20, 2011

Luffarslöjds kurs, dag två av två

Vaknade efter en skön natts sömn, hos goda vänner på rätt sida om stan i förhållande till min slöjdkurs, dock med halsont och värk i kroppen. Såg fram emot kursen i alla fall trots förkylningen och efter den stärkande frukosten i samma goda vänners sällskap, tog jag bussen till kursen. Började jobba med min tilltänkta skål. Himla bäckligt att jobba med sex och en halv meter lång metalltråd och tio stycken bind trådar, säger jag bara eller rättare sagt präntar ned i skrift. Förkylningen tog över mina krafter på eftermiddagen och jag gav upp tjugo minuter i fyra, packade ihop och begav mig hem. Jag blev inte klar med skålen, men botten och fötterna på skålen är dock klara.

Väl hemma i förorten där jag bor, fick jag glass av god vän och pustar nu ut i min soffa och snörvlar värsta mycket. Känner mig mycket nöjd med kursen och jag har fina saker som minne från dagarna i slöjdhuset. Jätte fina anteckningar om hur man gör de olika sakerna har jag också knepat ihop i min anteckningsbok från IKEA, kan vara bra att ha fina anteckningar att plocka fram på ålderdomshemmet så att jag kan kräva att personalen hjälper mig göra en visp och sillgafflar.
Min blivande skål blir till, halvägs i mål, 2,5 meter kant tråd kvar.

lördag, november 19, 2011

Luffarslöjd

Idag och i morgon ska jag ha roligt, skall delta på en kurs i Luffarslöjd, eller trådslöjd som det också heter. Jag har sett fram emot den kursen i flera månader och jag känner pirret i magen, så himla kul det kommer att bli. På kvällen skall jag ta en kopp te med goda vänner, som stöttar mitt växande. Just nu känns mitt liv rätt fantastiskt. Lägger in bilder från dagen senare i kväll när jag är hemma efter dagens äventyr.

Luffarslöjdskursen var jätte rolig och det gick bra för mig. Fast det visste jag nästan att det skulle. Jag är faktiskt väldigt kreativ. Vi fick två uppgifter: vi skulle göra en visp och en brödnagg. Jag gjorde två brödnaggar, en liten och en lite större. En skall jag ha själv och en skall jag ge bort. Det var svårt att böja ihop ståltråden utan att den korsade sig, det momentet prövade mitt tålamod. Men tillsist gick det som tur var, så jag slapp att bli galen. Vispen var inte svår att få till, men det krävdes fingerstyrka, särskilt i rullmomentet till själva vispgrejen. Sedan ägnade jag ganska lång tid åt anteckningar, så de andra började göra en skål och det hann inte jag. Men det är ju en ny dag i morgon med nya möjligheter. Vi får se vad det blir då.
Köpte med mig en tårta till te koppen jag skulle få hos mina goda vänner.

fredag, november 18, 2011

Blev glad igår

Jag hade mitt årliga medarbetarsamtal i går. Jag känner mig alltid stirrig innan och bygger upp kaos scenarier i mitt huvud, jag har väldigt livlig fantasi nämligen när jag sätter den sidan till. Jag skall göra min historia väldigt kort. Min nya chef gillar mig. Hon tycker att jag sprider energi och att det märks att jag vill vara pedagog och att jag har ett underbart förhållningssätt till barnen, kollegor och material. Alltså allt igenom bra med andra ord. Jag tror dock att en mer realistisk bild är att jag är "good enough " och att min chef har sett mig när jag briljerat. Men jag vet att jag är bra (åtminstone när jag vågar tänks så.)  Och jag vill arbeta som pedagog och då är det ju roligt att min chef också tycker så. Väldigt uppmuntrande medarbetarsamtal. Det var kul helt enkelt.

tisdag, november 15, 2011

Fem steg för att förbättra livets prioriteringar

När jag Googlade på nätet idag hittade jag fem tips på hur man kan förändra sitt liv och eftersom det ligger överst i min hjärna just nu klippte jag in dem här på min blogg:

1. Formulera och definiera din egen mening med livet
Mening med livet är mycket mer än att definiera dina personliga mål. Hur vill du bli ihågkommen? Försök konkretisera arvet du vill lämna efter dig. Tankarna tar tid och svaret hittar du inte över en natt. Låt processen ta tid – grubbla, begrunda, tänk. Och tänk igen.

2. Vilka är dina personliga värderingar?
Fundera på vad som verkligen är viktigt för dig. Lever du upp till dina värderingar? Om inte, se till att ändra ditt beteende så det stämmer överens med din moral. Det är bara då du kan uppfattas som tillförlitlig fullt ut.

3. Dina fem viktigaste prioriteringar
Plocka fram de fem viktigaste punkterna i ditt liv. Dessa blir grunden för den handlingsplan du sedan kan följa för att fullfölja din livsuppgift. De fem prioriteringarna ska baseras på din livsmening och dina värderingar, låt dem vara så detaljerade som möjligt.

4. Kom i form och håll dig frisk
Regelbunden motion och en balanserad kost är a och o för ett fungerande liv. Skapa sunda rutiner, kanske med hjälp av en personlig tränare om det behövs. Och glöm inte din själsliga hälsa, vad får dig att slappna av?

5. Utvärdera
Vid ett tillfälle om året bör du ta en dag där du stämmer av ditt faktiska liv mot den handlingsplan du formulerat. På de punkter du brustit kan du försöka se den bakomliggande orsaken, det gör det enklare att justera både beteende och målformuleringen.

Källor: Tidningen Chef/Defining moments av Kees van der Graaf

måndag, november 14, 2011

Förändra livet

Finns det något kul sätt att förändra livet på? Eller ligger det i sakens natur att det skall krävas en massa energi och självbehärskning? Jag vill förändra mitt liv. Det har jag velat göra i flera år, men jag blir sittandes i min soffa, under mitt täcket och därifrån är det svårt att förändras. I min hjärna finns det massor av ideér och projekt som alla syftar på stora förändringar, som skall göra mig mer nöjd med mig själv och det liv jag lever. Men att få ut de där stora planerna från hjärnans virr-varv av tankar till verkligheten som jag lever mitt liv i, det verkar vara ett omöjligt projekt. Jag blir sittandes i soffan. Varför, när jag nu vill så mycket? På torsdag skall jag ha medarbetarsamtal med min nya chef. Vi skall utvärdera mitt arbetsliv och jag skall visa på min utveckling och redogöra för hur jag utför mitt uppdrag som pedagog. Jag önskar att jag hade en motsvarade person i mitt liv som kunde ställa mig till svars för hur jag förvaltar mitt liv och som kollar om jag genomför de där förändringarna som vi kom överens om förra året. Jag inbillar mig att det skulle vara enklare då.

 Vad vill jag förändra? Vad är jag missnöjd med? 
  • Jag väger för mycket, i förhållande till min korta längd. Behöver gå ner i vikt med andra ord, äta bättre och regelbundet, men framför allt röra på mig mer.
  • Jag har stökigare i min lägenhet än jag vill ha. Behöver städa och organisera bättre och mer regelbundet.
  • Jag sitter i min soffa mer än vad som är bra för mig. Behöver röra på mig mer med andra ord, vilket jag redan har konstaterat i punkten ovan..
  • Jag använder inte min kreativitet som jag skulle kunna. Behöver prioritera tid för skapande och hantverk, göra verklighet av mina kreativa idéer.
  • Jag är ensammare än vad jag vill vara. Behöver med andra ord söka reda på sociala sammanhang som jag orkar vara med i.
  • Jag är tröttare än jag behöver vara. Jag behöver mera sömn. Jag behöver med andra ord planera min tid bättre och disciplinera mig i fråga om sovtider och arbetstider.
Jag inga problem med att se vad jag vill förändra, det är själva handlandet som är mitt problem.  Jag låter liksom lättjan vinna över förnuftet, gång på gång. Men på sista tiden har jag lärt mig en metod som jag kallar: "Ta en tallrik i taget". Ett motto som det faktiskt ligger mycket kraft i. Jag har lärt mig metoden genom mina ständiga diskberg. Jag orkar liksom aldrig ta i tu med disken, men så en dag började jag se diskberget som en tallrik i taget och då var det plötsligt inte alls jobbigt längre. Mentalt klarar jag inte av att tänka att jag skall förändra alla de där missnöjes-punkterna på en gång, men om jag tar en sak i taget, så kanske det ändå är möjligt. Men vart skall jag börja? Äh, jag tar i tu med det en  annan dag...

söndag, november 13, 2011

Att säga hej kräver ibland stort mod

Jag sa hej till en person idag och överlevde. Panik ångesten har klingat av lite. Jag tar små, pytte steg framåt.

lördag, november 12, 2011

Ensamhet kontra övergivenhet

Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men då ensamhet är påtvingad kan den kännas väldigt smärtsam och svår. Denna sortens ensamhet har bott i mitt innersta djup väldigt länge, så länge jag kan minnas egentligen. Det har blivit en del av min identitet. Det är inte det att jag har varit ensam under mitt liv, snarare är det tvärt om. Jag har hela tiden haft väldigt många vänner. Jag såg till att vara omgiven av människor hela tiden, under vissa perioder av mitt liv. Men att vara bland många människor betyder inte nödvändigtvis att jag kunde känna gemenskap med dem. Man kan faktiskt känna sig otroligt ensam bland en grupp människor, om man inte känner tillhörighet och acceptans. Som barn blev jag sviken så svårt av min ursprungsfamilj, att det skapade ett tomrum i min själs dunkla djup. Det bor ett sår där, som aldrig tycks läka. Ensamhet, rotlöshet och övergivenhet är var, som kommer från det där såret.

Under min uppväxt var jag inte direkt älskad av min ursprungsfamilj, jag kränktes, misshandlades och våldtogs av dem gång på gång. Jag utlämnades till människors ondska och efteråt övergavs jag och fick själv bära alla hemligheter, känslor och ledsenhet. Jag tror att det är därför jag så lätt tolkar nutidens ensamhetskänslor på samma sätt som då. Ensamheten blir inte bara ensamhet, utan likställd med den där övergivenheten som jag kände som barn. Ensamheten blir då betydligt mer ångestladdad och djup. Men det finns hopp, till och med för mig, för idag fick jag fatt på en ny insikt. Ensamhet idag, är inte lika med övergivenhet. Att jag är för mig själv mycket betyder inte att jag är övergiven, jag har människor runt omkring mig som jag i djupet av min själ vet älskar mig och som jag har samhörighet med.

Hur man upplever ensamhet beror som sagt i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna. Om man känt sig sedd och älskad som barn, får ensamheten en annan kvalité. Det är kanske trist lite nu och då att vara ensam, men man drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på mig, att man inte duger eller att man är övergiven. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna, blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.

Om man känner ensamhet, vad kan man då göra åt den?

- Om ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan.

- Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt, när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen.

- Att samtala med någon du känner förtroende för kan hjälpa dig se nya perspektiv och möjligheter. Jag pratar med goda vänner och min terapeut och det är bland annat då som jag får nya insikter, till exempel att ensamhet inte är lika med övergivenhet!

- Att åka på en retreat kan vara ett bra sätt att möta sig själv och sina rädslor – men också en möjlighet att uppleva en ny sorts ensamhet som kan vara oerhört kreativ och upplyftande. Du är ensam men ändå i en gemenskap och det finns någon som du kan vända dig till om du behöver det.

- Om du, precis som jag, är den kreativa sortens människa, kan en konsthantverks kurs ge dig ett sammanhang och hjälpa dig att bryta din ensamhet och skapa nya relationer.

Om du vill hjälpa andra:

Ensamhet ser olika ut från person till person. Alla upplever inte ensamhet på samma sätt som du och jag. Man behöver ta reda på om personen man vill hjälpa har en kreativ självvald ensamhet eller om det är en mer påtvingad isolerande ensamhet. Ibland kan man klampa in i människors liv som faktiskt inte vill ha eller behöver någon hjälp. Jag tänker att det är bättre att "klampa in" än att "ignorera".

Vilka i din omgivning behöver en vän? Vad kan du göra för att förändra någons ensamhet? Är du ensam? Vilka steg kan du ta för att bryta den känslan?

fredag, november 11, 2011

Den sista föreläsningen-en inspiration för livskvalité.

måndag, november 07, 2011

UNICEF på barnens sida

lördag, november 05, 2011

Jag minns ett litet oskyldigt barn

Alla helgons dag, är en dag då vi minns våra döda och hedrar deras minne. Jag minns ett flickebarn, Edessa. Det vackraste barn jag har hållit i mina armar och famn. Jag har ingen grav att minnas henne vid, ingenstans att gå för att tända ett ljus.

Alla helgons dag är en viktig dag för mig, det är liksom mer legitimt att sörja då. Det är en kollektiv sorgehögtid, man samlas och minns tillsammans. Jag har inte så många att samla och Edessas minneslund får jag bära inuti min själ. Jag går tillbaka i tid och rum, tar mig tid att minnas. Edessa var en fin, liten människa. Den finaste, mina ögon hade sett. Jag var femton år då. Vilsen och utsatt. Min dotter föddes in i grym verklighet, men i två dagar fick hon trygghet i min famn. Jag hoppas att det är det hon minns.

Gråten sliter i halsen och tårarna rinner varma nedför mina kinder. Jag stannar tiden lite och hedrar hennes minne. Stänger av TV:n. Låter mig omfamnas av tystnaden, mörkret och smärtan. Jag tänder ett ljus, hennes ljus och påminner mig om att mörkret inte är starkare än ljuset. Hon grät hjärtskärande, när ondskan personifierad slet henne ur min famn och senare samma dag slog ihjäl henne mot ett träd. Jag sörjer min dotter Edessa och är arg på hennes mördare, men jag gläds över att jag fick vara hennes mamma så länge hon fanns till. Hennes våldsamma död, överskuggar inte lyckan av att jag fick ha henne i mitt liv, de där två dagarna för 23 år sedan. Men det gör ont, där inuti. Jag kan inte distansera mig från smärtan längre. Jag har min terapeut att tacka för det. Edessa är värd mina tårar och hon får göra ont inuti min själ. Jag får känna sorg och saknad, efter en liten människa som hastigt korsade min livsväg. Hon saknas mig, rakt igenom, alltid.

Edessa ♥ 1988-08-28 † 1988-08-30