Tankar från min soffa.

Jag älskar min trygga ärvda gamla soffa, vi trivs liksom ihop min soffa och jag. Efter ett par timmars jobb välkomnar den mig och skänker mig välbehövd vila och sömn. Att börja jobba igen efter arton dagars julledighet har gjort mig sömnig och trött igen. Jag kan sova på dagen och på natten och det är ju lysande. Plötsligt sover jag härliga elva timmar per dygn och det är ju långt fler än mina sex/sju timmar per dygn som jag brukar sova. Men jag bara tackar och tar emot och samlar energi tills min sömnkurva vänder igen. För statistiskt sett gör den det inom kort.

Utomhus yr snön, jag älskar det. Nästan lika mycket som min soffa. 2/3 av mina adventsstjärnor hänger kvar i mina fönster och sprider sitt trevliga sken. I kvarteret där jag bor, är jag inte ensam om att inte ha tagit ner adventsstjärnorna. Det behövs ljus i mörkret. Sommarsemester är ett sådant ljus. Trots att vintern härskar i världen och sommaren känns avlägsen, kan jag inte låta bli att längta lite. I smyg. Längtar till sommarsemestern och det är ju hemskt att känna så efter två arbetsdagar. Till mitt försvar så beror inte min längtan efter semester på att jobbet är tråkigt och jobbigt, utan på att semestern (om den blir av som vi planerar) kommer att bli en höjdar semester. Särskilt för mig som slipper köra, fast när jag tänker efter är nog mitt ressällskap rätt glad över att slippa ha mig bakom ratten, i alla fall i nuvarande skick (körkortslös som jag är).