lördag, december 25, 2010

Julfirande och dagen efter reflektioner

Julen 2010
Att fira jul tycker jag är rätt mysigt nu för tiden. Det borde alltid ha varit så, men jularna i min barndom var  hemska. Fylla, sadism och övergrepp var vardagsmat, vi barn tog rätt mycket stryk under julhelgerna och det är inget som jag längtar tillbaka till. Nu ser mitt liv helt annorlunda ut, tack och lov. Julen blir mer och mer viktig för mig, för varje år som går. Julen är en sådan där högtid som jag behöver och vill återta från förövarna och göra till min egen. Det är därför julen är så viktig för mig. Det är därför jag tänder adventljusen, kokar knäck, rullar köttbullar, gör julgodis, bakar Paulas saffransbullar, klär granen och slår in julklappar. Tiden innan jul blev lite stressig i år, på grund av jobbet och allt jag hade lovat att göra. Julpynt, julgodis, bullbak och köttbullar tog mycket av min tid och ork. Var för sig var det både roligt och mysigt med allt pysslande, men sammanslaget och ihop med jobbet blev det rätt mycket. Vilket resulterade i att själva paketinslagningen i år inte blev min mest kreativa, men alla fick sin present och det är ju trots allt det viktigaste.

Själva julen firade jag med goda vänner i ett kallt Dalarna. Även där fanns en klädd gran, julpynt och julstämning. Men i år grumlades min julglädje lite av att mina vänner ska flytta efter nyår. Egentligen är det inte hela världen, de byter inte ens telefonnummer, men i en sargad själ som min känns varenda förändring. Vissa säger att det är mänskligt att känna sorg och saknad, jag känner mest att det är fånigt. Mina tårar och smärta i själen skulle kännas mer befogad om mina vänner skulle bli missionärer eller något och flytta tusentals mil bort, nu flyttar de inte ens ut ur riktnummer området. Men så är det inte heller själva flytten jag fruktar, utan förändringen i sig. Vi kommer ju att träffas och hälsa på varandra emellanåt, det är inte det, utan själva förändringen av vår relation. Allt det där jag inte vet någonting om än, eftersom det ännu inte har skett. Min hjärna jobbar på högvarv för att komma på det ena efter det andra helvetesscenariot. Fruktan har den inverkan på mig och till en viss gräns kan jag stå emot den, men sedan dras jag med i bara farten och ryggradsreagerar enligt gamla livsmönster. Till skillnad mot förr, är jag idag lite medveten om hur mitt förflutna försöker styra mina tankar och reaktioner och jag gör mitt bästa för att förhålla mig till det och reagera adekvat. Den stora frågan är då om man får känna sorg, smärta och oro inför goda vänners flytt? Är det ett rationellt och adekvat reaktionsmönster, det finns vissa som hävdar det och jag gör kanske bäst i att lita på dem. Jag kommer att sakna det spontana i vår relation. I och med flytten förändras förutsättningarna för att bara titta förbi. Det spontana mötet byts ut mot väl inplanerade middagar. För mig var det just det där spontana, som gav mig en känsla av samhörighet och familjekänsla. Det är samhörigheten jag fruktar att förlora.

Det jag önskade mig mest av allt i julklapp fick jag aldrig, men livet går vidare. När allt kommer omkring kan jag ju inte göra mycket åt att mina vänner flyttar annat än att överleva det, försöka hålla fast i dem och gå vidare i mitt liv. Men nu finns det julglädje kvar att njuta av, så det jobbiga får jag ta tag i senare.