tisdag, november 23, 2010

Sahara resan, dag 4 och 5

Här är vi på Amfiteatern
Nu har jag varit i min öken, fast det är klart själva Sahara tillhör nog inte mig personligen, om jag skall vara helt ärlig och det bör man ju vara i min ålder. För att komma ut till Sahara deltog jag (motvilligt, som den backpacker jag är) i Detures charterbussresa. Vi åkte klockan 06.00 på måndags morgonen och väl ombord på bussen ville jag lugnt somna om, eftersom man ju inte kan stiga upp klockan 06.00 när man har semester. Det var min plan i alla fall. Min rosa Marimekko kudde var med, jag var trött och det var mörkt ute fortfarande. Alla förutsättningar fanns liksom där, men tyvärr medföljde även en skandinavisk guide på resan. Hon var mycket rar och trevlig, men pratade non-stop fram till vårt första stopp. Det blev ingen sömn med andra ord. El Jems amfiteater var målet för vårt första stopp. En timme fick vi på oss att titta runt, det kändes välbekant på något sätt. Har ju trots min ringa ålder, hunnit med att titta på x-antal sådana runt om i världen. Nu kan det kan ju vara så att det inte är alla som har gjort det och då är det kanske rimligt att spendera en timme på en gladiatorarena. Själv spenderade jag uppskattningsvis 45 minuter till att gå runt och små-irritera mig på tidsslöseriet och allt krims krams som såldes i anslutning till turistmålet.

Sedan åkte vi vidare till den berbiska byn Matmata, där vi beskådade vidunderlig utsikt över Atlasbergen och vi besökte även en familj i deras grottbostad. Vet inte hur jag skall ställa mig till det och ena sidan kan man ju tänka att det är lite som Skansen, berberfamiljen spelade upp en scen för att belysa kulturarvet men och andra sidan kändes det märkligt att trava runt som turist i någons (som de påstod) hem, allt medan de tiggde Dinarer. Men det var ju intressant att se en grottbostad mitt ute i Sahara.

Efter Matmata åkte vi till en restaurang och det är ju en tämligen ointressant upplysning, men jag kan säga att maten var god och att det fanns gott om den. Efterrätt fanns att tillgå, men jag höll mig dock till frukten, vissa andra frossade i delikatesserna som inte smakade allt för gott. Sedan åkte vi vidare i vår skrangliga buss till Douz. Där red vi ut på dromedarer tills solen gick ner bakom palmerna och sanddynerna.
I själva verket red vi rakt ut i öknen i 10 minuter, steg av dromedarerna, gick barfota i Sahara sanden i 10 minuter, steg upp på dromedarerna igen och red sedan tillbaka. På vägen ut i öknen så började jag kana bakåt på min dromedar, med sadel och allt. Det slutade med att jag kanade av dromedarelendet. Som tur var hann dramedaren sätta sig ner innan jag och min kropp mötte den kalla Sahara sanden. Det var en mycket märklig känsla, både att kana av en dromedar och att sanden inte var varm. Jag trodde att öken sand alltid var varm så länge solen var uppe. Men det är den alltså inte. Jag gillade förövrigt att rida dromedar och vara mitt ute i Saharaöknen vid solnedgången.

Sedan åkte vi till ett hotell, badade i varm källa, käkade middag, somnade och vaknade. Väckningen var okristligt tidigt, redan klockan 05.00 tyckte Deture att man skulle upp. Bussen avgick efter frukosten och då åkte vi bort till saltsjön Chott El Jerid.
Där fick vi byta transportmedel till jag vet inte vad jag skall kalla dem, brochyren kallar dem landcruisers, jag kallar dem skrangliga, skumpiga saker. I alla fall tog vi oss ut i öknen och körde över saltsjön. Vi åkte ut till en känd oas i området och vandrade ner i en grönskande dal och jag tog vägen genom Atlas bergen tillbaka till bussen. Gick vilse tillsammans med två andra då stigen som vi följde plötsligt försvann och cafét låg långt ner till vänster, flera nivåer längre ner. Men vi kom till rätta utan att någon behövde sända efter hjälp. Och i själva verket var vi ju aldrig vilse eftersom vi hörde vart cafét var, även om vi inte hade någon aning just då hur vi skulle ta oss dit.
Vi skumpade vidare i de så kallade terängfordonen, ut till inspelningsplatsen för kultfilmerna Stjärnornas Krig. Och det var ju lite coolt, även om jag inte skulle rekommendera fordonen eller vägarna dit och hade jag vetat om skumpigheten i förväg vet jag inte om jag hade varit så pigg på utflykten. Men så här i efterhand, då jag med säkerhet vet att jag inte tagit permanent skada, var det ju kul och hur coolt som helst. Ja, lite coolt i alla fall. Lite lustigt egentligen eftersom just de filmerna saknas i min annars så gedigna DVD samling. Något att önska sig i julklapp kanske?När vi äntligen fick lämna dessa fordon, var vi framme vid det hotell som vi skulle äta lunch på. Det var en god buffé, till och med efterrätterna var trevliga och goda utom tårtan. Akta er för tunisiska tårtor som ser goda ut, det är de inte, samma sak med muffins varianterna. Dessutom var Coca-Colan väldigt liten och dyr. Efter maten och toalett besöket, satte vi oss på bussen igen och vår hemresa till Sousse började. Resan avslutades med ett ytterst "meningsfullt" sista stopp, vid den muslimska heliga staden  Kairouan och en shoppingbutik. Jag tror vi var där mest för att shoppingbutiken har ett avtal med Deture, men kanske säger jag bara det för att jag ville hem. Efter 1032 km eller om det var 1270 km (vi tvistar fortfarande om det) + 100 km landcruisers, kände jag mig nämligen rätt färdig med Sahara öknen och jag tror de flesta skulle hålla med mig. Klockan 20.00 entrade vi vårt hotellrum och den hårda sängen har aldrig känts så skön förrut.