Att leva i våldets närhet.

Jag har levt i våldets närhet, nästan hela mitt liv. När jag var liten kunde jag känna i luften när jag kom in i ett rum, om det skulle bli en dag av våld och övergrepp eller inte. Jag är fortfarande ganska känslig för sådan där luft, det liksom känns i kroppen och ångesten smyger sig på. Nu lever jag ju ett stilla liv och lämnar sällan soffan, om jag inte jobbar, men i lördags smög sig våldet på mig igen. Inte på mig personligen, men våldet kröp in i mitt rum och min själ, ett kort ögonblick bara. Men tillräckligt för att sabba nattsömnen. Ett fjantigt tonårsgäng på tio stycken tretton, fjorton åringar, gav sig på en kamrat på tunnelbaneperongen utanför mitt fönster. De sparkade honom och försökte kasta ner honom på spåret framför tåget. Killen slet sig och sprang, men blev nersparkad vid trappan igen. Grabben flydde ännu en gång, skrikande kutade han upp och ut  igenom spärren. Blev på nytt ikapp sprungen och nersparkad, uppe vid restaurangen. Tunnelbanevagnen släppte av rusningstrafikens myller av stressade människor. Det bildades en stor ring av människor, som ställde sig och tittade på, medan tio grabbar sparkade på en som låg ner på backen. Bara en späd liten tonårstjej vågade skrika att de skulle ge fan i honom, han ligger ju ner. Hon vågade ta ställning, medan de vuxna runtomkring vara tysta betraktare. Jag stod vid mitt fönster, i min lägenhet. Jag var en betraktare jag också och jag kände att tonårstjejen och jag var ganska lika. Jag ville också skrika va fan håller ni på med. Jag tog den ensamme grabbens parti och ringde polisen, som faktiskt kom till platsen innan misshandeln var över. Det tio tuffa grabbarna, var inte längre så tuffa och sprang för sitt liv. Barnens hjälte Bamse brukar säga att det är fegt att slåss och jag håller faktiskt med, särskillt om man är tio och grabben man sparkar ligger ner. Jag är glad att min uppväxt inte trubbat av mig helt, utan faktiskt hjälper mig ta ställning. Att ha levt i våldets närhet har präglat mitt liv och den jag idag har blivit, på gott och ont. Men jag kommer aldrig att bli en tyst betraktare, jag kommer alltid att ta den slagnes parti.