Att åka upp till Luleå är inte en självklar grej. Det finns mycket som talar emot en sådan resa. Mina förövare finns där, inte alla, men tillräckligt många för att jag borde hålla mig långt härifrån. Så varför är jag här? Norrbotten lockar mig. Det är något speciellt med ursprungslänets vidder, ljuset, älvarnas brus, myggen, dialekten, livstempot. Min själ förmedlar i varje andetag, att här är jag hemma. Kroppen däremot signalerar något helt annat. Första kvällen i Luleå fick jag tillbaka mina smärtor i kroppen och min asma blev sämre. Det är som om kroppen försöker säga att här bor förövare, det är farligt, håll dig långt borta härifrån. Så bo, det vill jag göra i Stockholm, långt från Norrbotten och förövare. Men nostalgi grejerna är inte ända orsaken till mitt Lule besök, jag är här för att hälsa på min goda vän sedan 22,5 år tillbaka. En fantastisk vän, som dessutom har stått ut med mig under alla dessa år. Jag har nämligen inte alltid varit så här trevlig som jag är idag, min vän är av det rätta slaget. Ni vet, en sådan där vän som finns kvar oavsett vad liksom.
För att komma hit till min vän, tog jag
flyget från Arlanda till Kallax flygplats.
Flygresan gick väldigt bra, inga förövare
ombord på planet eller i ankomsthallen.
Min resa kunde inte ha startat på ett bättre sätt.
På kvällen fick jag renskav och hemgjort
potatismos ute i trädgården, så gott!
Melon till efterrätt och jordgubbar med flädersorbé
till kvälls teét. Sedan bäddade jag sängen,
kröp ner under fluffet, bloggade och
somnade sedan snabbt.
