Har egentligen inte så stort förtroende för samhällets resurser att stödja mitt helande. Men ibland blir jag överraskad. Jag hänger som ni vet hos en psykiatriker, mest för att jag behöver sjukintyg till min arbetsgivare. Men ändå. Han har ingen hjälp att erbjuda mig. Det finns inga resurser och inget botemedel säger han. Jag vet att det finns behandling att få, för jag får den hela tiden. Jag har tur. Men man ska inte behöva ha tur för att läka sår från år av övergrepp. Så rätt frustrerande är det ändå. Men just idag blev jag överraskad. Jag fick hjälp, inte med bearbetning, eller fick jag det? Bearbetning av ett annat slag, var kanske precis vad jag fick? Under läkarbesöket ringde min handläggare på försäkringskassan. Hon hade en massa idéer och för att göra ett väldigt frustrerande samtal kort, så ville hon planera för att jag skulle börja arbetsträna efter jul och arbeta 100 % till sommaren. Det kan inte jag. Varför? För att jag känner mig själv och vet hur mycket jag klarar av, för att jag precis med nöd och näppe klarar av mina 50 % som jag jobbar nu. Det kallas självinsikt och är resultat av åratals terapi. Men hur jag har det och mår, det vet försäkringskassan bättre. Jag upplevde det oerhört frustrerande att handläggaren inte lyssnade på vad jag berättade, på hur jag hade det och hur jag mår. Men jag hade tur. Jag räddades av att min handläggare inte kunde läsa min läkares otydliga handstil. (Är mycket tacksam för att min psykiatriker skriver som en kratta). Så när min handläggare frågade vad min psykiatriker hette, tog jag tillfället i akt och tvingade på honom luren. Och i samma ögonblick som han övertog luren, avtog min frustration och jag överraskades och förundrades av hans förmåga att besvara alla frågor från handläggaren. Min bild av min psykiatriker är att han är en försiktig typ och jag har känt mig orolig över hans förmåga att skriva sjukintyg, men idag överraskades jag av hans tydlighet och rakt på sak attityd. Och tydligen sa han rätt saker för samtalet svängde från arbetsträning på 100 % till rekommenderad treårig sjukersättning. Min psykiatriker har visserligen fortfarande ingen hjälp att erbjuda mig, men tackvare hans förmåga att pratade omkull försäkringskassans handläggare återupprättades min skadade tilltro till samhällets stöd.
Sedan kom beskedet med posten. Jag är sjuk och oduglig för arbetsmarkanden på 50 % från och med 1 januari 2010 till 31 december 2012. Jag har fått tid av samhället att läka på. Inte så att tid i sig läker sår, men tid i kombination med terapi känns HOPPfullt!