När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute. Jag satte mig upp och tittade ut genom fönstret. De många stjärnorna var utspridda över himlen i fantastiska stjärnbildsmönster och lyste upp den annars djupmörka natthimlen. När jag var liten brukade ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att undantränga mörkret. Redan innan jag hade hunnit fylla fyra år, hade jag stor erfarenhet av mörker. Jag föddes nämligen in i en disfunktionell familj som var oförmögen att älska. Jag kände aldrig riktigt att jag hörde hemma där och var ofta rädd. Jag var en tyst och lite udda flicka när jag var liten. Jag kände mig udda i alla fall. Jag stack ut på mitt tysta vis, inget konkret men ändå avvikande. De vuxna på förskolan pratade och diskuterade med varandra, om vad det var som gjorde mig så tyst och avskärmad. Jag hade ju allt man kunde önska sig: välutbildade föräldrar, bodde i villa och var ledig alla somrar och lov. Ingen tänkte på att fråga mig, en fyraåring. Jag visste mycket väl vad det var som gjorde mig så tyst och avskärmad. Men vem vill egentligen lyssna till rösten av en rädd liten flicka? I brist på andra lösningar, placerades jag på en annan avdelning med färre barn. Där arbetade Louise och Roland eller "Rolle" som han kallades av oss ungar. De hakade inte upp sig på att jag inte ville leka i dockvrån, som de andra vuxna på förskolan hade gjort. Eller att jag bara lekte med killar, ville klättra i träd, snickra och bygga trädkojor. Det var plötsligt helt okey. Rolle och Louise gjorde allt det där med oss ungar. Det kändes att Rolle och Louise såg oss och var intresserade.
Under en av Rolles och mina sagostunder ihop, lyfte han försiktigt upp mig i sitt knä. Jag började streta emot det värsta jag kunde, jag skrek och slog för att komma loss. Rolle släppte inte taget om mig och jag kunde för första gången i mitt liv slappna av och ta emot. Det var då jag förstod. Jag hade, utan att märka det själv, släpp in någon i min tysta avskärmade värld. Jag visste i den stunden, att Rolle hade genomskådat min tystnad. Rolle och senare också Louise såg, det de andra vuxna på förskolan aldrig förmådde att ta in, att min tystnad egentligen var ett högljutt rop efter kärlek. På förskolan, hos Louise och Rolle, fick jag det jag aldrig fann där hemma: den villkorslösa kärleken, människovärdet, uppmuntran och den starka framtidstron. Efter den dagen satt jag ofta i deras knä och lyssnade på sagor. Sagor, där det goda alltid besegrade det onda och jag fick hopp för framtiden igen. Mitt mörker blev aldrig lika mörkt igen efter den dagen. Louise och Rolle, lyste upp mitt liv och blev de första "stjärnorna" i mitt mörker. Senare i livet skulle jag få en hel stjärnhimmel, men det visste jag inte då, när jag bara var fyra år.
Ty, med samma kraft som enda stjärna lyser upp och förändrar det mörkaste mörker, kan en människas villkorslösa kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Jag vill vara ett ljus i någons annans mörker, vill du?