söndag, september 04, 2016

Finaste växterna planterade


Jag har verkligen inte ägnat min odlingslott särskilt mycket omsorg det här året. Trots detta blommar det lite varstans i odlingslotten. Potatisen blev satt 1 maj men sedan blev jag sjuk stora delar av maj, så det dröjde innan fröna kom ner i jorden; med klen skörd som följd. Nu är hösten här och jag har tagit nya tag och länsat min terapeuts trädgård på växter. Okey, kanske inte länsat precis för hon har jättemånga vackra blommor kvar i sin trädgård efter att jag har plockat med mig ex-antal plantor. 

Efter morgonens poolbad (hm... jag hör nu min terapeut komma med invändningen att poolbadet skedde först på sen fm.)... iallafall har jag plockat jordgubbsrevor, grävt upp plantor av örter och rosa blommor till odlingslotten hemma i stan. Och efter att ha transporterat växterna i bil, genom två tågbyten och slutligen ett tunnelbaneåk, planterade jag ner växterna i odlingslotten när jag kom hem. Känner mig mycket nöjd.

måndag, augusti 29, 2016

Monthly Makers augustiutmaning

Okey det var dags för en ny utmaning: pärlor. Jag tänkte genast att det var en bra idé att damma av den 10 år gamla pärlväven som jag har i min ateljé. Jag letade på Pinterest efter ett mönster att pärla efter. Jag hittade ett urgulligt korsstygnsmönster på en räv, men jag tänker att det kommer att funka på pärlor också. Min kompis Tina som tycker om mönster och matematik ritade upp mönstret åt mig på rutat papper. Jag är så tacksam för detta, utan hennes hjälp hade den här utmaningen blivit betydligt svårare än vad det blev.  

Jag använde mig av pärltråd och en pärlnål 11 centimeter lång. Man fäster vävtråden genom att väva ett par varv precis som man gör på en vanlig väv. Sedan trär man på pärlorna enligt mönstret med hjälp av pärlnålen. Nästa steg är att pilla ner pärlorna mellan trådarna, sedan fäster man pärlraden genom att ta tråden över och runt sista vävtråden och trä igenom nålen genom hela pärlraden på baksidan av väven.                             
Det var svårt att sätta upp vävtrådarna på vävramen och att få trådarna tillräckligt spända. Om trådarna är för slaka och ojämt spända försvåras arbetet. Sedan var det otroligt pilligt att göra en sådan bred väv som 50 trådar. Det hade troligtvis varit lättare om jag hade valt en aningens smalare väv som mitt första vävprojekt på tio år.
En annan sak jag upptäckte efterhand var att pärlväven hade blivit så mycket snyggare och jämnare om jag hade haft samma sorts små glaspärlor. Jag köpte dyra pärlor till det svarta och blåa på Panduro och sedan köpte jag orange- och vita billiga pärlor på TGR. Nackdelen var att de billiga pärlorna var väldigt olika i storlek vilket gjorde väven lite sladdrig och gles på vissa ställen.
Att pärla på pärlväv är ett långsamt hantverk. Det tar tid att räkna pärlor, trä på pärlorna på nålen och fästa pärlraden. Räknar man fel på något sätt måste man dra upp och börja om. Pärlor flyger åt alla håll och man tycker att man inte kommer någonstans. Men sakta, sakta går det framåt och då börjar det kännas bra.
Här började jag ana slutet, att jag faktiskt skulle få ihop en räv. Hoppet tändes att jag skulle klara deadlinen som var söndag kväll 23.59.
2891 pärlor senare konstaterar jag att: Jepp, jag hann! (I alla fall hann jag lägga upp bilden på Instagram innan tiden gick ut). Länken till Monthly Makers blogginlägg blev jag 8 min sen till, men vad gör det om hundra år när allt kommer till! 

Lärdom som jag gjort under projektet: 
Man måste avsätta mycket tid och köpa kvalitetspärlor (och kanske en lite mindre hal vävtråd än den jag hade). Jag köpte en billigare tråd eftersom det går åt ganska mycket tråd.

torsdag, juli 28, 2016

Monthly Makers julitema är sagor

Min första tanke när temat släpptes var wow! Jag fick med ens en massa kreativa ideer men sedan kom semestern och jag reste bort till Wales och England och tiden gick. Men jag kom ju hem i tid för en slutspurt. Grabbade tag i min slumrande kreativitet och begav mig till Panduro Hobby dagen innan båten skulle föra mig ut på nästa semesteräventyr till Gotland.

Köpte en glasburk och ett paket glitterlim. Resten av materialet tänkte jag att jag hade hemma i ateljén. Plockade med mig lite ståltråd, tänger, pappersmassa, akvarellfärger, akvarellblock, limpistol och tyger. Min idé var enkel. Jag ville göra en sagoälva i en trollisk sagomiljö. (Vet inte hur trollisk den blev?! Men somrig blev den iallafall).
Jag började med att forma kroppen av ståltråd, tog vanlig tunn ståltråd och tvinnade till en kropp.
Sedan blandade jag till pappersmassa av papperspulver från Panduro, som man ska blanda ut med 2dl vatten. Pappersmassan blev lite för kladdig, då mitt decilitermått var mitt ögonmått. Det gjorde det hela lite svårare. När pappersmassan hade vilat en halvdag (medan jag badade i härligaste havet) formade jag till älvans kropp. Och klippte till vingarna av akvarellpapper. Det var svårt att få till formen som jag ville och jag hade svårt att bestämma mig för vilken storlek de skulle ha. Jag provade mig fram helt enkelt. Vingarna blev inte riktigt som jag ville, men vad gör det om hundra år? Vingarna täckte jag med vitt glitterlim, glitter är aldrig fel.
Sedan målade jag älvan med akvarellfärg och sydde kjolen. Överdelen av klänningen gjorde jag av garn och limpistol.
Jag limmade fast älvan på en bottenplatta för att det skulle vara lättare att sätta fast älvan i burken. Sedan dekorerade jag burken med lav och sommarblommor.
Min Sagoälva!






lördag, juli 09, 2016

England and Wales här kommer jag...

Nu börjar snart min semester. På måndag lyfter planet! Det blir tre dagar på egen hand i London, med inplanerat musikalbesök och kungligt växthus.
Sedan åker jag vidare till Wales där jag ska sammanstråla med bästa sortens vänner och där tappar jag helt kollen på planeringen tills vi är tillbaka i London. Då ska jag ha en Girls day med min vän och då ska vi se "The book of Mormons" en satirmusikal och äta gott!

torsdag, juni 23, 2016

Monthly Makers juniutmaning: Växter

Börjar ifrågasätta min kreativitet. Inte på allvar såklart, jag skulle bli dränkt av mail om jag hävdade något sådant. Men det känns som om det var länge sedan jag skapade något riktigt kreativt. Den här månaden utmanade Monthly Makers oss alla med sitt tema växter. Jag har ju både en balkong och en odlingslott som behöver pysslas om så jag visste ju vad jag behövde göra under denna månadsutmaning.

Började med att vårstäda balkongen. Glömde såklart att ta en före bild, så ni får tänka er en vinterbalkong med sopsäckar, spindelnät, äckliga krukor, diverse skräp och massor av pollen. Sedan började jag plantera växter och piffa till det.

Men så har jag ju också en odlingslott på cirka 10 kvadratmeter. Jag kom igång himla sent med min odling i år, eftersom jag blev sjuk i borrelia i tre veckor och sedan kom jag efter på bästa jobbet vilket resulterade i noll energi över till fritidssysselsättningar. Next year, då ska jag göra bättre ifrån mig lovar.
Grannens odlingslåda går det bättre för, den är grön och lummig. Min gapar mest tom, men det går bra för min potatis. Om man har ett förstoringsglas kan man se att gulbetor, rödbetor, morötter, palsternacka och solros är på G. Mitt hyresbolag ska också ersätta en del växter som de förstörde förra året när de byggde de nya odlingslotterna, men än har jag inte sett röken av dem. Jag ska i alla fall få rabarber, kryddväxter, jordgubbsplantor och en ros av dem någon gång.
Som gårdsvärd för mitt hyresbolag har jag även varit delaktig planteringen ute på gården. Det får bli ett bonusbidrag, för vi var ju flera stycken som designade och genomförde planteringen under junimånad.

söndag, maj 29, 2016

Morsdag

Morsdag är en dag då många fina mammor firas. Det är en glädjehögtid för familjen. Handeln blomstrar. Ett och annat handskrivet kort dimper ner hos åldrande mödrar som leende ställer korten på köksbordet.

Men så finns det också söner och döttrar som har en mamma som är ondskan personifierad. De står utanför dagens firande. Exkluderade från det kollektiva. De är dömda till utanförskap och ensamhet en sådan här dag. Eller kanske är det en dom, de lägger på sig själva? Att känna sig exkluderad från normen kan vara både sorgset och skamfyllt. Alla barn vill innerst inne vara som alla andra och leva i glädjeruset och det kollektiva firandet av en fin mamma. Det är en sorg när ens verklighet inte speglar normen, när ens mamma är oförmögen att älska. Det är en sorg att erkänna att man är son eller dotter till en mamma som inte är värd att firas på morsdag. Och det är smärtsamt att erkänna det för sig själv. Ofta lägger man skamkänslor på sig själv, blir självdestruktiv och anklagar sig själv för att vara omöjlig att älska. Man söker förklaringar hos sig själv på varför ens mamma är ond. Ofta är man redan så sabbad att man finner svar och förklaringar hos sig själv: "Om jag bara hade, om jag inte hade sagt- då hade mamma..." Till Dig som känner och tänker så, vill jag bara säga att felet och svaren hittar Du aldrig inom Dig. Hur mycket Du än söker inom Dig själv, hittar Du bara de lögner som har planterats där av ondsinta förövare. Du har rätt att lägga skamen, skulden, ansvaret där den hör hemma. Det är aldrig ett barns fel om en mamma är ond. Du kanske undrar hur jag kan vara så säker? Jag har en gång känt som Du och lagt skulden på mig själv, kämpat förtvivlat för att få mamma att visa mig kärlek. Jag har hatat mig själv, föraktat mig själv för att jag var ett sådant omöjligt barn att älska. Men jag har också haft turen och välsignelsen att träffa på människor som har lärt mig sanningen om mig själv. Jag är allt igenom älskvärd och värdefull, alla andra känslor är lögner som förövare och min egen mamma planterat i mitt inre.

Som vuxen har jag valt nya personer att känna tillhörighet med. För tillhörighet är viktigt, i alla fall för mig. Jag har valt människor som älskar mig villkorslöst, människor som stöder mitt läkande och uppmuntrar mig att växa! De banden är faktiskt starkare än blodsband.

lördag, maj 28, 2016

Monthly Makers månadstema för maj är Färg!

Månadens tema på Monthly Makers är färg och passar bra med mitt nya måtto: "allt blir bättre i orange". Som vanligt är jag ute i sista stund med mitt projekt. Maj månad har varit väldigt intensiv, med sjukdom, drömresa till Reggio Emilia och en massiv trötthet som följd. Men med en dag kvar av projekttiden satte jag igång, efter ett besök till Myrorna på Hornsgatan. Där hittade jag nämligen ett Stringbord av enkel modell till en billig penning. Som jag naturligtvis vanhelgade så fort jag kom hem. Gick ner till mitt nya förråd som jag hyr och gick loss med sprayburken.

Jag är fullt medveten om att man inte får göra vad som helst med kultförklarade saker och att spraymåla klassikern String är magstarkt för de flesta. Men jag tänker såklart, varför inte ta tillvara den galenhet som har blivit mig given? Och helt ärligt, vem vill egentligen ha ett vitt Stringbord när man kan få ett orangefärgat? Bordet ska stå på hedersplatsen i mitt vardagsrum och fungera som ett stereobord.

fredag, maj 27, 2016

Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

måndag, maj 09, 2016

Mail kontra snigelbrev

Det är något genuint och vackert med handskrivna kort och brev. Omsorgen som läggs ner i de snirkliga bokstäverna och presentmöjligheterna ett vadderat kuvert erbjuder. Man känner sig speciell. Det här är anledningen till att mail aldrig kan konkurrera med snigelbrev. Så fort avin dimper ner genom brevinkastet tänds en förväntan i själen och stjärnglitter i ögonen. Något spännande är påväg att avslöjas. Ett mail avslöjar allt omedelbart, drar aldrig ut på spänningen. Är lite kliniskt och opersonligt till sin karraktär.

Idag fick jag en postavi. Ett vadderat kuvert adresserat till mig. Ett paket från bästa sortens vän, en vän som förstår vad som är viktigt i livet. En gåva utan gränser. Det kan bli vad som helst. Det är bara min fantasi som sätter gränser. Och kanske min förmåga att forma fina stygn med nålen. Jag är långt ifrån en skicklig brodös. Kanske blir det ett självporträtt, ett vist ord eller kanske en busig katt?! Jag älskar äventyr och snart ska jag börja ett nytt...

torsdag, maj 05, 2016

Nya kameran är invigd

Min nya kamera Nikon 5500 har flyttat hem till mig nu och har redan tjänat mig väl. Jag brukar alltid ge mina viktiga saker ett namn, så får jag presentera vad min nya kamera Hugo kan prestera medviss assistans av mig: